Det tar tid men det sker.

 

För två månader sedan blev vi med sommarstuga. Det är den korta versionen. En lite längre är att efter många års sökande och när jag nästan gett upp hittades den, tack vare min frus ihärdighet. Redan det första besöket på stället ledde till att ägaren och jag som en överenskommelse på affären skakade hand på trappan till huset. Hans fru utbrast med tvivel i rösten: Gick det så snabbt? Sålde vi stugan nu? Tänk att i 47 somrar har vi varit här, lade hon till medan hon torkade bort en tår.

För många år sedan hade jag en dröm om ett sommarställe liknande som den vi nu hittade. Samma tid hade min fru det också. Jag tog det som ett löfte. Stället var inte i varje detalj exakt som den i drömmen men många saker stämde. Ägaren var en äldre, vänlig man, allting var i toppskick, byggnaderna var liknande och känslan jag hade i drömmen när jag gick omkring på tomten var den samma som jag har nu. Detta insåg jag en kort tid efter att vi blivit ägare till denna helhet med stuga, bastu, lada, utedass, snickarbod och ett par båtar. Båtarna behövs för allt ligger på sydudden av en holme, en kort båtfärd från en skyddad hamn.

Trots att sommaren börjat packa ihop och tacka för sig har vi hunnit med flera dagar och några nätter på ön. Många nätter har jag varit där ensam, upplevt stillhet. När inga andra ljud än naturens hörs, ibland någon enstaka båt visserligen, går tempot ner. Också medan jag höll på med olika projekt som trädgallring och fällning (vilket är ganska spännande ibland, att fälla trädet och helst dit men tänkt det) så vilar ett lugn över allt detta. Vad klockan är betyder inget, det är dagsljuset som du går efter. Belöningen efter slitet är bastun som sakta värmts, doppet i havet, en matbit och att sedan bara sitta och tomglo ut över vattnet. Inte ens radion har jag på. Då sker det att propellern i bakhuvudet, den som hela tiden är på och kommer med tankar av olika slag, att den börjar snurra långsammare. Tankar som är oviktiga sållas bort, goda tankar blir kvar. Småningom blir det mörkt och kylan kommer krypande där ute. Inne har jag det varmt och skyddat. Mat och värme, grundelementen i våra behov finns där. Mycket faller bort, mycket som jag varken behöver eller saknar.

Innan jag kryper ner under täcket gör jag ett snabbt besök utomhus. Medan blicken vandrar uppåt märker jag hur stjärnklart det är. Så tydligt stjärnorna syns när inga gatlampor stör. Och jag tänker på Abraham hur han såg upp mot samma himmel en gång och fick ett löfte och det slår mig, de löften vi fick, de har uppfyllts.

P.s. I sms-historiken med min fru kan följande meddelanden läsas:

Jag: Blir kvar en natt till på villan. Ok?

Hon: Ok… När kommer du hem?

Jag: Till Lucia. Kanske…

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s