Kan något gott komma från Sverige?

Det har kommit mycket gott från Sverige. Marabou choklad, hallonbåtar, kokosbollar, Abu fiskerullar och spön, Abba och Volvo Amazon för att nämna några vilka jag har personligen erfarenhet av och nu senast: Jesus träff.

Det började för några år sedan när en bilhandlare i Gävle fick en vision om att starta någon form av träffar där det inte fanns en i sten huggen liturgi och mötesordning. (Här måste jag lägga in en tanke jag drabbats av: Om Jesus idag gått bland oss och hade samlat ihop en skock lärlingar för en utbildning i människofiskandets konst är jag säker på att där skulle finnas åtminstone en begagnad bil handlare. Och en som jobbar på skattebyrån). Bilhandlaren hade en enkel vision: man skulle samlas i en lokal med låg tröskel, i detta fall blev en restaurang som heter Farfars, därför kallades de första träffarna för Farfarsträffar. Under kvällen skulle de som kom ha möjlighet att dela med sig av sin erfarenhet. De skulle inte vara åskådare utan kunna bidra till kvällens innehåll. Alla som ville fick ett fem minuters pass för det under kvällens lopp. Man skulle äta tillsammans och man skulle bjuda in folk genom att personligen kontakta dem man visste att hade behov av ett sådant möte och: man skulle vända sig speciellt till sådana som inte längre gick i kyrkan eller till församlingarnas möten av olika orsaker. Sådana fanns det gott om, han var själv en av dem som blivit bränd. Nu har detta spridit sig över hela landet. Namnet har ändrats till Jesusträff.

Senaste helg arrangerades en sådan i min hemtrakt, i en byagård som hyrs ut till fester av alla slag. Den har en låg tröskel, cirka två centimeter mätte jag den till. Dagen gick enligt konceptet från det som började som Farfars. Tre män från Sverige var med denna gång, de hade alla varit med på flera Jesusträffar där och också på det första som hölls senaste vår i Finland. Och det fungerade! Människor av alla slag kom fram en efter en och delade med sig av det de varit med om den senaste tiden, saker som klarnat för dem, bönesvar och saker som de kämpar med. Det fanns ansvarspersoner som skötte om de praktiska sakerna, lovsång, ordningen för talarna och förbönen. Under eftermiddagen och kvällen fanns mat, kaffe och tilltugg och en god, öppen anda. Folk strosade omkring med en kaffemugg och satte sig ner och pratade med vänner och vid samma bord satt någon som fick förbön. Enkelt och fungerande. Som en Volvo Amazon.

Skrattade Jesus någonsin?

 

Ibland får jag frågan ”Hur kan du som kristen (om du nu är det) vara stand-up komiker?”

En sångartist som uppträdde på nattklubbar och andra suspekta ställe gav ett bra svar: Jag uppträder var som helst, för vem som helst och jag är alltid kristen. Jag vill lägga till: Men jag gör inte vad som helst i meningen hurdant språk jag använder och vilka ämnen jag tar upp.

Men tillbaka till rubriken och frågan. Min tolkning är att visst skrattade han. Ofta och hjärtligt för han var också människa. Att det inte står någonstans i bibeln är för att det är självklart, det behöver inte skrivas. Det står ingenstans heller att han behövde göra sina behov. Av samma orsak. Självklart för en människa. Jag är övertygad om att efter en dags vandring med under och tecken som följd satt Jesus och lärjungarna runt en eld, gjorde mat , drack och åt och pratade. Och skrattade, konstigt hade det varit om inte de gjort det för det är ju vad vi gör när vi är tillsammans med våra vänner eller hur?

Humor är ett fenomenalt smörjmedel som tar bort spänningar och friktion. Ett rätt ord i rätt tid, sagd med humor, värme och kärlek löser många spända situationer. Humor på bästa sätt är en sådan som vill väl, inte ironiserar eller hånar. Ironi är bitterhetens fula kusin. God humor inkluderar, vill väl och vill få lyssnarna att må gott. Jag får tankar och funderingar som visserligen är lite skruvade ibland men som är utmärkta öppningar till ett gott samtal och en ny bekantskap. En fisk simmar, en fågel flyger och en fri människa använder de gåvor och talanger den fått.

När man går med Gud och känner till saker Jesus gjorde hittar man annorlunda vinklingar på dem. Ett exempel: Jesus och hans lärjungar kommer in i en bar i Nasaret. Ägaren gnuggade händer vi synen av en fylld bardisk och frågade Jesus vad han kunde servera dem. ”Hmmm… vi tar tretton muggar med vatten, tack” sade Jesus . Och så blinkade han åt Petrus.

Om jag har förstått rätt så är det en enda stor glädjefest i himlen. Är det inte smart att träna redan här så att det inte blir för stor chock sedan, så man inte är ovan ovan där?

Det tar tid men det sker.

 

För två månader sedan blev vi med sommarstuga. Det är den korta versionen. En lite längre är att efter många års sökande och när jag nästan gett upp hittades den, tack vare min frus ihärdighet. Redan det första besöket på stället ledde till att ägaren och jag som en överenskommelse på affären skakade hand på trappan till huset. Hans fru utbrast med tvivel i rösten: Gick det så snabbt? Sålde vi stugan nu? Tänk att i 47 somrar har vi varit här, lade hon till medan hon torkade bort en tår.

För många år sedan hade jag en dröm om ett sommarställe liknande som den vi nu hittade. Samma tid hade min fru det också. Jag tog det som ett löfte. Stället var inte i varje detalj exakt som den i drömmen men många saker stämde. Ägaren var en äldre, vänlig man, allting var i toppskick, byggnaderna var liknande och känslan jag hade i drömmen när jag gick omkring på tomten var den samma som jag har nu. Detta insåg jag en kort tid efter att vi blivit ägare till denna helhet med stuga, bastu, lada, utedass, snickarbod och ett par båtar. Båtarna behövs för allt ligger på sydudden av en holme, en kort båtfärd från en skyddad hamn.

Trots att sommaren börjat packa ihop och tacka för sig har vi hunnit med flera dagar och några nätter på ön. Många nätter har jag varit där ensam, upplevt stillhet. När inga andra ljud än naturens hörs, ibland någon enstaka båt visserligen, går tempot ner. Också medan jag höll på med olika projekt som trädgallring och fällning (vilket är ganska spännande ibland, att fälla trädet och helst dit men tänkt det) så vilar ett lugn över allt detta. Vad klockan är betyder inget, det är dagsljuset som du går efter. Belöningen efter slitet är bastun som sakta värmts, doppet i havet, en matbit och att sedan bara sitta och tomglo ut över vattnet. Inte ens radion har jag på. Då sker det att propellern i bakhuvudet, den som hela tiden är på och kommer med tankar av olika slag, att den börjar snurra långsammare. Tankar som är oviktiga sållas bort, goda tankar blir kvar. Småningom blir det mörkt och kylan kommer krypande där ute. Inne har jag det varmt och skyddat. Mat och värme, grundelementen i våra behov finns där. Mycket faller bort, mycket som jag varken behöver eller saknar.

Innan jag kryper ner under täcket gör jag ett snabbt besök utomhus. Medan blicken vandrar uppåt märker jag hur stjärnklart det är. Så tydligt stjärnorna syns när inga gatlampor stör. Och jag tänker på Abraham hur han såg upp mot samma himmel en gång och fick ett löfte och det slår mig, de löften vi fick, de har uppfyllts.

P.s. I sms-historiken med min fru kan följande meddelanden läsas:

Jag: Blir kvar en natt till på villan. Ok?

Hon: Ok… När kommer du hem?

Jag: Till Lucia. Kanske…

Trust in God but lock your bike.

 

Den rubriken gav jag det jag fick dela med en grupp unga vuxna förra lördagkväll, en samling som kallas Frontline. Den hålls oregelbundet, i olika församlingars utrymmen här uppe i Österbotten. Vi som var där kom från olika församlingsbakgrunder och olika orter, ingen kände alla, alla kände någon. Före mig talade en ung man. Han berättade om hur han fått en längtan att gå i bibelskola i England, Sheffield och hur allt löste sig innan, under de två år han tillbringade där och nu efteråt. Allt det praktiska, ekonomin och all ledning han behövde fanns där när det behövdes.

Trust in God but lock your bike betyder för mig att lita på Gud men att använda hjärnan inte är förbjudet. Faktiskt så har jag aldrig blivit bestulen på en cykel. Jag har trott det en och annan gång när jag glömt var jag låst och lämnat den. En gång, och då var jag ung, tappade jag bort en firmabil för några timmar men det är en annan historia. Gud har aldrig tappat bort mig. Jag väljer att att lita på Gud, det är självklart för en kristen. Jag vet att Han ”håller hela världen i sin hand” och också mig. Jag litar på att Han är god och Hans planer för oss är goda. Livet går inte alltid som på Strömsö eller som jag vill. Tack o lov för det! Vem vet var jag skulle vara nu i så fall? Nu sitter jag i en soffa och skriver detta , det ljusnar ute och jag önskar dig den bästa av fredagar och den kommande weekenden.

Behöver änglar också…?

 

Som alltid när vi är inne i ett stort shoppingcenter kniper det till i blåsan efter några minuter. Frun ser på minen och kroppshållningen att jag behöver hitta ett ställe som skänker lättnad och suckar. I kön framför mig till betaltoaletten står en luggsliten varelse. En som har sitt dagliga kontor på en parkbänk. En som inte är så noga med vad han äter, om han alls äter ens, måltiderna intar han helst i flytande form antar jag som för dagen är välklädd, väldoftande och välgödd. Han är det inte. Jag anser att alla människor har lika värde, vi råkar bara ut för olika saker under vår livsvandring, vi gör olika val och jag lär mig något av varenda människa som jag möter, det tror jag på.

Dörren till toaletten öppnas och en medelålders man kommer ut. Han som är före mig, den slitne, är inte riktigt alert enligt min åsikt, han låter dörren till betaltoaletten glida igen. Om jag hade stått först hade jag snabbt lagt en fot mellan dörren och slunkit in gratis. Men inte han. Långsamt, värdigt, går han fram till dörren. Lägger utan brådska slanten han hållit klar i sin solbrända hand i dörrautomaten och går in. Allt detta tar bara några sekunder. Jag står med en massa tankar snurrande i huvudet när jag märker att mannen som kom ut från toaletten ser på mig. Han såg det som hände och jag känner att han vet vad jag tänker. Hans ser ut som en helt alldaglig man i 60-års åldern med ett öppet ansikte och en mycket mild blick som ser rätt igenom mig. ”Såg du? Såg du hur han handlade? Vad hade du tänkt göra? Och vad tänkte du om honom för en stund sedan?” säger hans ögon, utan att anklaga, bara konstaterande. Allt detta skedde på några korta ögonblick men jag kommer alltid ihåg det. Mera tid än några korta ögonblick behöver inte änglarna.

Testar igen

Kommer det att lyckas?

Finns det hopp?

Hittade hit igen efter en mkt lång paus. Hade gett upp hoppet om att få det att fungera men nu tycks det lyckas. Nu hoppas jag på läsare och att kunna skriva mera och oftare. Saker att skriva om finns, annars hittar jag på dem.

Till Kreta!

Hoppas inte detta är vårt hotell

Svårt att stå emot när man upptäcker att en vecka på Kreta kostar mindre än en t-o-r tågbiljett t H:fors + en natt på hotell. Apollo har (hade) resor från Uleåborg med ospec. boende för 179€!!!  Endast flyg för 79€! Avgång fredagar kl .10.15. Perfekt dag, perfekt tid. Vi hade planerat åka till Lappland och ta en vecka med vandring och stugliv men ändrade oss. Vädret såg inte för lovande ut, svalt och mulet. På Kreta lovas det 20 grader varmare och SOL! Så det blir Kreta igen.. Nu lite spännande att se hurudant hotell vi får. Tror att vi blir positivt överraskade. Ni får läsa det snart. Kalimera!

Comeback!

Hej ni som är kvar. Kom häromdan på att jag har en blogg någonstans. Som tur var hade jag sparat lösenordet och kom in hit igen. Under tiden läste jag gamla blogginlägg. Det var som att höra en bekant röst sedan en lång tid tillbaka. Oktober är en lång tid sedan. Läste och undrade varför jag inte skrivit oftare. Tror att svaret är att jag har komposterat. Det är ett uttryck jag lånar från en bok om skrivande. Kompostera funderingar är som att kompostera i allmänhet. Låta något ligga och jäsa. Förvandlas till nåt nyttigt.

Allt har sin tid.

I dagens ÖT…

Offer för sin egen blåögdhet…

Fenomenet svenskar i klistret utomlands upphör inte att förvåna. Det senaste fallet är de två journalisterna som suttit fängslade i Etiopien sedan juli i fjol. Och det enda de gjort var att röra sig tillsammans med en gerillagrupp och utan riktiga dokument i krigszonen. Vilken bagatell, va? Gäller inte allemansrätten där?

Hur som haver fick äventyret ett lyckligt slut. Domen som löd på 11 år förvandlades till benådning, efter att svenska toppdiplomater gjort sitt allt och lyckats.

Frågan dyker upp: Hur naiv och blåögd skall man vara för att tro att Svea Rikes spelregler gäller också i Afrika? Livet är inte en picknick, speciellt inte i krigsdrabbade länder. Men begäret efter den stora nyheten, de rafflande reportaget skuffar antagligen alla förnuftiga tankar åt sidan.

Tv nyheterna den 11 september berättade att de frigivna firat på den svenska ambassaden i Addis Abeba med pilsner, Janssons frestelse och blåbärsmuffins. Detta innan de åkte till hemlig ort för att förbereda sig för återvändandet till svenssonlivet. De behövde vila upp sig, sades det. Om de tänkt efter före hade de inte behövt något av detta och dessa tankar hade aldrig tänkts.

 

Alla kan råka illa ut oförskyllt men det är en helt annan sak att göra något som man vet är fel och sedan bli fast. Genast börjar gnället och klagandet och man kräver sin rätt att bli frisläppt. Även om man står till näsborrarna i skiten man själv orsakat kräver man särbehandling. Var så god, ta risker men räkna med eventuella följder. En liten förmildrande omständighet är att de två nu uttalat sig i pressen och medgett att det var deras livs största misstag. Nu väntar vi bara på boken och filmen.

 

Jag gläds över det lyckliga slutet, tro inget annat. Men förvånas över dumheten att överhuvudtaget, i en krigszon, ta risker av de mått svenskarna gjorde. Och jag skakar på huvudet åt det resonemang som förts över hur hemskt det är att de hålls fångna. Vakna upp sveduna, livet är hemskt på många ställen i världen. Och inte är det alltid rättvist heller.

 

Skulle vara förvånad om motsvarande händer finländska journalister. För det första skulle dessa inte vara lika naiva. ”Så ni är gerillakrigare.. som tänker ta er över gränsen. Hmmm..intressant. Kan jag och min kollega få följa med?”

För det andra är vinterkrigsandan stark och de tillfångatagna skulle antagligen ta sig till friheten på ett eller annat sätt. Ifall de skulle råka vara Karlebybor skulle de förhandla sig till friheten mycket snart.

 

Om finländska journalister mot all förmodan skulle råka ut för samma sak, att tillbringa många månader i ett främmande lands häkte, utan information utifrån, skulle säkert den mest angelägna frågan, efter att de släppts fria och fått träffa sina landsmän vara följande: ”Har Jaro vunnit någon match? Är de kvar i ligan?”